(Dutch pronunciation:c. 1525 - 9 September 1569) was a Flemish Renaissance painter and printmaker known for his landscapes and peasant scenes (Genre Painting). He is sometimes referred to as "Peasant Bruegel" to distinguish him from other members of the Brueghel dynasty, but is also the one generally meant when the context does not make clear which "Bruegel" is being referred to. From 1559 he dropped the 'h' from his name and started signing his paintings as Bruegel. There are records that he was born in Breda, Netherlands, but it is uncertain whether the Dutch town of Breda or the Belgian town of Bree, called Breda in Latin, is meant. He was an apprentice of Pieter Coecke van Aelst, whose daughter Mayken he later married. He spent some time in France and Italy, and then went to Antwerp, where in 1551 he was accepted as a master in the painter's guild. He traveled to Italy soon after, and then returned to Antwerp before settling in Brussels permanently 10 years later. He received the nickname 'Peasant Bruegel' or 'Bruegel the Peasant' for his alleged practice of dressing up like a peasant in order to mingle at weddings and other celebrations, thereby gaining inspiration and authentic details for his genre paintings. He died in Brussels on 9 September 1569 and was buried in the Kapellekerk. He was the father of Pieter Brueghel the Younger and Jan Brueghel the Elder. Both became painters, but as they were very young children when their father died, it is believed neither received any training from him.   Related Paintings of Pieter Bruegel the Elder :. | The Peasant Dance | The Tower of Babel | Dulle Griet | The Census at Bethlehem | Children's Games |
Related Artists:
Etienne Moreau-Nelaton
Adolphe Etienne Auguste Moreau-Nelaton (2 December 1859, Paris- 25 April 1927, Paris) was a French painter, art collector and art historian. His large collection is today held in its entirety by National French museums. Moreau-Nelaton's family's art collecting began with his grandfather Adolphe Moreau (1800-59). As a stockbroker he possessed ample capital with which to buy the work of artists with whom he was personally acquainted, including Eugene Delacroix and Alexandre-Gabriel Decamps. Moreau-Nelaton's father, who was also named Adolphe Moureau (1827-82), was a high government official and led the railroad company Chemins de fer de l'Est. In 1856 he married the ceramic artist Camille Nelaton (1840-97), with whom he further expanded the family's collection.
Francois Balthazar Solvyns
1760-1824
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.